Svenska Addisonföreningens blogg

I tisdags morse, när jag vaknade, tittade jag på klockan för att se om det var dags att ta mitt morgonkortison. Jag vred huvudet åt sidan och då började det snurra. Jag kunde inte fästa blicken på klockan och rummet snurrade helt runt. Jag blev chockad och fick panik. Svalde tabletterna och låg helt still. Rörde jag mig en milimeter började det att snurra rejält. Jag blev riktigt rädd. Tänkte att här behövs en större dos kortison och jag tog 20 mg extra under ca 1 timme. Tankarna for i huvudet. Har jag fått en hjärnblödning eller propp? Vad är det som händer? Min man försökte hjälpa mig och jag ringde till S:t Görans sjukhus. De tyckte jag skulle ringa ambulans. Jag lyckades stå upp efter ett långt tag och jag ringde ambulans som kom ganska snart.

 

Ambulanskillarna hjälpte mig in i ambulansen och sjukskötaren sa; "du har nog kristallsjukan." Jag kom in till akuten och då hade snurret stannat av något, men jag ville ju kolla att jag inte hade något farligt i huvudet. Min far fick en hjärnblödning när han var 11 år yngre än jag. Jag mådde fruktansvärt Addisonilla och hoppades att mina extra 20 mg skulle räcka. Efter ett antal timmar och check på mitt neurologiska status var samtliga övertygade om att jag hade kristallsjukan. Vet ni vad det är? Jag har hört talas om det och nöjde mig med min nya diagnos. Jag och min man åkte för att hämta lilla vovven, som blivit omhändertagen av min bror som bor i Bromma. På väg tillbaka ringde en sköterska från Öron-Näsa-Hals och gav mig en akuttid på direkten. Jag mådde inte bra, hade Addisonkänning men tänkte att det var nog bra att kolla upp. Systern sa att det var bra om man tittar så snart som möjligt efter snurret för att kunna hjälpa mig. Här var jag okunnig. Hjälpa mig?
Jag fick skjuts dit och gick in ensam till avdelningen tveksam, rädd och svag. Jag berättade för doktorn att jag har Addison och att jag hade känningar och frågade om det som skulle göras kunde stressa kroppen. Nej, svarade han. Du skall bara ligga ner. Årets största lögn. Han gjorde brutalmanövers som framkallade supersnurret. Jag panikade igen och han bara fortsatte irriterat och tog ingen notis om när jag sa att jag behövde mer kortison. Han knuffade mig hit och dit och jag åkte karusell. Jag tror att han avbröt lite tidigare än tänkt eftersom jag var så skräckslagen och gnällig. När jag sedan satt vid hans skrivbord kände jag de klassiska Addisonkänningarna och jag började spy. "Jag har fått en Addisonkris", sade jag. "Nähä, det har du inte."sade han surt. Jag spydde igen och sa; "jag vill till akuten, hjälper du mig?"

 

Motvilligt utan att vara tydlig ordnade han så att jag fick jag åka bår ner till akuten. Jag hade ju varit där alldeles nyligen för snurr. Nu var det början på en kris. Doktorn, som jag träffat tidigare kom och jag sa,"jag har början till en Addisonkris, jag måste ha Solu-Cortef och dropp. "NÄHEJ", sade han. "Det får du inte." Nu var jag tacksam över min lilla pärm som jag nyligen satt ihop. Där står rubbet. Han tog min pärm och försvann, kom tillbaka och sa att jag skulle få min Solu-Cortef och natriumdropp och läggas in över natten. Han hade talat med deras endokrinolog. "Vi kör livrem och hängslen samtidigt", sade han. Menade han att jag egentligen inte behövde något kortison?!

Vårt jobb är inte över. Man förstår att ingen verkar ha fattat hur vårt kortisol fungerar, när doktorn säger att det bara berodde på att jag var stressad. HALLÅ! Jag har ju inget stresshormon! Det jag utsattes för stressade både fysiskt och psykiskt.
Det står i min journal nu att patienten påstod att hon hade en Addisonkris.