Nu står det i rubrikerna i våra tidningar, igen.
Om kräksjukan alltså.
Jag vet att den är på gång nu i år som alla andra år.
Det blir lite tjatigt tycker jag att läsa om denna förbannade kräksjuka.
Och läskigt är det att hela tiden bli påmind.
Man sitter där vid köksbordet på morgonen och tycker att
livet är ganska mysigt med höjdpunkten för dagen, frukosten.
Slår upp tidningen och man får kaffet nästan i halsen.
Rubrik: Kräksjukan värre än någonsin.
Nu i svårare aggressiv form. Den sprider sig över hela landet.
Hur man än försöker glömma bort att det finns något så trist
som denna förhatliga sjukdom så är det förgäves.
Man blir påmind hela tiden.
Vi "Addisonare" vet ju vad det innebär för oss.
Det är inte kul.
Alla andra som inte behöver akuthjälp, alltså dessa vanliga människor,
vad är de rädda för? Fega typer.
De är rädda för något som bara är obehagligt några dagar.
Vi däremot måste in till sjukan och där övertyga personalen om att vi behöver
kortison. Man ligger där och bönar och ber om sprutor och dropp.
Snälla!
Har man tur har man en bestämd anhörig med sig.
Man befinner sig i en situation där högsta lyckan är en spruta i en ven.
"Ge mig en spruta, men fort", väser man okaxigt!
Man är beredd att börja muta och deala sig till den innan man blir
för omtöcknad.
Lyckligtvis har jag under mina 20 år med Addison bara blivit drabbad 2 gånger.
Då blev det akuten.
Numera är det tasstvätt som gäller. Hela tiden. Tvål, vatten och sprit så att händerna
blir som sandpapper. Det blir som ett beroende. Spriten alltså.
Nu vilar jag mig från krogbuffér till lugnet återställts.
Jag hoppas ni alla "Addisonare" där ute slipper åka in.
Ta till spriten, det hjälper, i alla fall mentalt. Man slipper den värsta oron.
Eva
Kommentera