Svenska Addisonföreningens blogg

Vi i föreningens styrelse kommer nu oftare göra inlägg på denna blogg och hoppas att ni medlemmar uppskattar det! ! Vi kommer dela på skrivandet och först vid datorn är Annika som har lite tankar att dela med sig av, kom gärna med kommentarer! 

 

Vardagliga tankar hos en vanlig Addisonare

Är jag normal trots att jag har en kronisk sjukdom? Är jag samma person nu som jag hade varit om jag inte fått Addison? Det är frågor jag ofta ställer mig.

Jag som är jag är Annika och jag är 38 år. 18 av mina levnadsår har jag inte bara levt som Annika utom som Addison-Annika.

Är det fler än jag som delar in livet i ett före och ett efter diagnosen? Att man tänker t.ex. När gjorde jag den resan, var det F.A (Före Addison)eller E.A (efter Addison) ? Jag vet inte varför det är viktigt men jag tror det är en känsla av att vilja vara som alla andra, att klara allt som alla andra kan, att ha det som det var förr, när allt var så bra! Innan den här sjukdomen kom och förstörde ALLT!

Fast var allt bättre förr, F.A alltså? Sprang jag runt och var lycklig hela tiden, mådde jag aldrig dåligt eller var nedstämd?

Jo, visst gjorde jag det! Det slår mig att livet F.A innehöll lika mycket svårigheter som livet E.A. De svårigheter jag går igenom med sjukdomen är bara annorlunda än dem jag mötte innan sjukdomen.

Att leva med en kronisk sjukdom innebär naturligtvis ett trauma på många sätt och självklart påverkar det oss som personer och hur våra liv kommer bli.  Jag tror dock att genom att vi fått sjukdomen har våra liv berikats och gjort oss mer benägna att sortera bort ovidkommande svårigheter. Sådana svårigheter som vi F.A bedömde som väldigt allvarliga och som försvårade våra liv kan vi E.A lättare bara borsta bort med en vink.

Jag är inte normal, inte som alla andra i folks ögon. För det är inte helt vanligt att äta medicin tre gånger om dagen och behöva åka in till akuten en gång om året för en vanlig magsjuka. Det gör inte gemene man, så är det bara.

Jag är inte den person idag E.A som jag var F.A . Men vad vet jag om hur jag varit utom Addison i mitt liv, inte jag i alla fall. Vidare går tankarna;  vem vore jag om jag inte träffat den personen, eller gått i den skolan eller haft dom föräldrarna…. Kort sagt, om- frågor kan ställas i det oändliga och kan nog inte besvaras.

Det ända jag kan besvara är att mitt liv E.A är som det är, och jag tror det har hjälpt mig värdera livet högre på många sätt.  När jag har mina dippar, för visst har jag det, då känns allt mörkt och orättvist, men när allt är bra igen känns livet ännu bättre än innan dippen och så mycket värt!   

Förresten, vem vill egentligen vara helt normal? Finns det någon som är det? När man skrapar på ytan hos alla människor finns nog alltid någon liten krämpa eller svårighet. Vår heter Addison och den gäller det att lära sig leva med,

Livet E.A är minst lika bra som F.A, bara lite annorlunda!