Det är viktigt att vi med Addisons sjukdom håller ihop. Vi får mycket större genomslagskraft om vi jobbar tillsammans för en bättre sjukvård. Vi vet alla att den inte är optimal och vi vet att vi är många som råkat illa ut när vi varit mycket sjuka och sökt akut hjälp.

 

Vår symbol.

Vad vi enkelt kan göra är att vi alla hjälper till med att visa vår symbol så mycket som möjligt. Blir den allmänt känd har vi kommit långt. En blick på symbolen och snabbt skall sjukvården reagera och hjälpa oss när vi behöver.

 

Det betyder att alla bör bära vår amulett och även kort med vår symbol.

Ju fler som exponerar symbolen dessdå kändare blir den.

 

Vi skall vara stolta över att bära vår symbol.

Att ha Addisons sjukdom är inget att dölja. Vi har bara en brist på två hormon som vi ersätter. Det är ingen sjukdom egentligen utan en brist. Så enkelt är det.

 

Att vi ibland kan behöva sjukhusvård vore inget att oroa sig över om sjukvården är uppdaterad om vår sjukdom och gör sitt jobb. Det har visserligen blivit mycket bättre bara det senaste året.

Vi jobbar hårt på att alla skall veta vad kortisol, kortisolbrist och vad Addisons sjukdom är. Morbus Addison som det heter på latin.

 

Alla ni som inte bär amulett eller kort.

Skaffa det för er skull och för allas skull! Du blir en viktig annonspelare för oss alla.

Gå in på Svenska Addisonföreningens hemsida och beställ redan idag.

 

Om vi alla 1600 personer med Morbus Addison bär den har vi kommit långt. Om även de med sekundär Addison bär den blir vi ca 5500 personer i Sverige idag. Tänk vad många vi skulle nå ut till på ett mycket enkelt sätt bara genom att bära en amulett synligt.

 

Bästa hälsningar

Eva

Min man och jag åker gärna på dykresor men åren innan diagnosen tog det en eller två dagar innan jag blev människa igen. Jag mådde dåligt när det var lång flygresa, var trött, fick svårt att äta och kräktes ibland på planet. Jag trodde det var resfeber, "man kan ju bli lite nervös av att resa långt". Första dygnet på plats behövde jag alltid vila och ville inte ha några dyk inplanerade. Det är vanligt att man gör tre dyk om dagen när man är ute på en båt och jag fick ofta hoppa över ett dyk eller två för att jag inte orkade hela dagen. Förstod i efterhand att kroppen reagerade på utmattning och uttorkning.

Men det var ju så roligt att dyka, inte kunde jag sluta bara för att jag var lite sliten. Väl i vattnet fungerade allt bra. Det är en underbar känsla att sväva viktlös omringad av fantastiska fiskar och koraller.

Jag gjorde en extrem dykresa Lofoten runt som jag inte fattar att jag orkade göra. Dök på vrak från andra världskriget och gjorde djup rekord 43 meter i kolsvart vatten. När jag ser videon när jag går upp på båt stegen med 20 kilo utrustning, torrdräkt och fenor ser det mycket tungt ut. Jag var egentligen jättesliten då men jag visste ju inte om det.

Hur är det då att dyka efter diagnosen? Så mycket bättre! Jag orkar bära mina grejer själv J och jag är en lugnare och tryggare dykare. (visst spelar utbildning och erfarenhet också in)

Gick Rescue Diver kurs förra våren och det gick bra men blev bra trött efter delprov två. Det var ett tungt prov kvar och jag började tvivla lite på om jag skulle orka lyfta en dykare ur vattnet i en räddningsövning. Men efter lunch och en extra kortison tablett så piggnade jag till och instruktören undrade vad det var i de där tabletterna egentligen.... Det är det jag tycker är bra att man kan boosta lite extra när man verkligen behöver.

Nu blir jag sugen på att resa och dyka igen. På hemsidan finns bra info vid resa och läkarinfo på flera olika språk. Solu cortef är ett måste att ha med, har aldrig behövt använda den men det känns tryggt att sprutan är med. Och Resorb finns med förstås, vätskebrist tycker jag ofta är boven i dramat om man blir sliten utomlands.

Så sluta inte med era fritidsintressen bara för att ni har Addison, man kanske bara får anpassa lite och lyssna extra noga på kroppen.

Och prova gärna dykning det är en häftig värld där nere!

 

 

Ha det så bra!

Madde