En vardaglig betraktelse av Annika

 

-        Hur märks det i vardagen att du har din sjukdom?

 

Frågan ställdes till mig av en kompis härom veckan.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara och sa något som;

-        Ja, de kanske inte märks så där varje dag, men det är väl mest då jag blir sjuk som jag tänker på det eftersom allt blir lite jobbigare när jag måste åka in akut vid magsjuka och så…

-        Vadå, vad skulle hända om du inte åkte in? Undrar man ofta då.

-        Ja, då skulle jag nog dö. Säger jag lugnt.

 

Där brukar alltid samtalsämnet sakta tonas ner och bytas ut till mer lättsmälta ämnen eftersom den som ställt frågan verkar känna sig skyldig till att prata om något så känsligt som att man kan dö.

Väl hemma får jag en insikt; för mig har det blivit en del av mitt vardagliga liv att leva med vetskapen att jag måste ta mina tabletter för att överleva och att jag faktiskt inte skulle överleva många dagar utan mitt cortison. För de som inte har en kronisk sjukdom förstår jag att detta känns skrämmande men för mig är det helt naturligt.

 

Jag tänker tillbaka på frågan; Hur märks det i vardagen att du har din sjukdom? Om jag tänker bort de stora händelserna som märks då jag blir sjuk så märks det faktiskt på små sätt också. Några negativa saker som märks är att jag får snabba dippar när det är länge sedan jag fick mitt cortison, vanligtvis mellan 15.30 och 16.30. Eller att jag får ont i lederna när jag börjar bli förkyld. 

 

När jag är i dessa tankar tittar jag på min dotter som är två år och leker framför mig på mattan. Just nu leker hon med några stora pärlor. Hon ser väldigt koncentrerad ut och jag frågar vad hon leker.

-        Mamma, det är mina tabletter. Bara jag får äta dom. Inte mamma.

Hon låtsas äta pärlorna och ser på mig med en lurig min. Jag ser då så tydligt att hon härmar mig! Varje morgon ser hon att det första jag gör på morgonen är att svälja mina tabletter. Hon vet, eftersom vi pratat så mycket om det, att bara jag får äta tabletterna. Nu har hon, så som barn gör, gjort en lek av mammas tabletter!

 

Detta får mig att inse att tabletterna inte bara blivit en del av min vardag utan en del av min dotters och således en del av hela min familjs vardag!

 

Så svaret på frågan hur jag märker i vardagen att jag har min sjukdom kan vara flera. Allt från små dippar och illamående kl. 15.30 en onsdag till en tredagars tur till akuten. Men det kan också vara en liten dotter som leker att hon har Addison och sväljer låtsastabletter som BARA hon får och inte mamma.

 

Vi i föreningens styrelse kommer nu oftare göra inlägg på denna blogg och hoppas att ni medlemmar uppskattar det! ! Vi kommer dela på skrivandet och först vid datorn är Annika som har lite tankar att dela med sig av, kom gärna med kommentarer! 

 


Vardagliga tankar hos en vanlig Addisonare

Är jag normal trots att jag har en kronisk sjukdom? Är jag samma person nu som jag hade varit om jag inte fått Addison? Det är frågor jag ofta ställer mig.

Jag som är jag är Annika och jag är 38 år. 18 av mina levnadsår har jag inte bara levt som Annika utom som Addison-Annika.

Är det fler än jag som delar in livet i ett före och ett efter diagnosen? Att man tänker t.ex. När gjorde jag den resan, var det F.A (Före Addison)eller E.A (efter Addison) ? Jag vet inte varför det är viktigt men jag tror det är en känsla av att vilja vara som alla andra, att klara allt som alla andra kan, att ha det som det var förr, när allt var så bra! Innan den här sjukdomen kom och förstörde ALLT!

Fast var allt bättre förr, F.A alltså? Sprang jag runt och var lycklig hela tiden, mådde jag aldrig dåligt eller var nedstämd?

Jo, visst gjorde jag det! Det slår mig att livet F.A innehöll lika mycket svårigheter som livet E.A. De svårigheter jag går igenom med sjukdomen är bara annorlunda än dem jag mötte innan sjukdomen.

Att leva med en kronisk sjukdom innebär naturligtvis ett trauma på många sätt och självklart påverkar det oss som personer och hur våra liv kommer bli.  Jag tror dock att genom att vi fått sjukdomen har våra liv berikats och gjort oss mer benägna att sortera bort ovidkommande svårigheter. Sådana svårigheter som vi F.A bedömde som väldigt allvarliga och som försvårade våra liv kan vi E.A lättare bara borsta bort med en vink.

Jag är inte normal, inte som alla andra i folks ögon. För det är inte helt vanligt att äta medicin tre gånger om dagen och behöva åka in till akuten en gång om året för en vanlig magsjuka. Det gör inte gemene man, så är det bara.

Jag är inte den person idag E.A som jag var F.A . Men vad vet jag om hur jag varit utom Addison i mitt liv, inte jag i alla fall. Vidare går tankarna;  vem vore jag om jag inte träffat den personen, eller gått i den skolan eller haft dom föräldrarna…. Kort sagt, om- frågor kan ställas i det oändliga och kan nog inte besvaras.

Det ända jag kan besvara är att mitt liv E.A är som det är, och jag tror det har hjälpt mig värdera livet högre på många sätt.  När jag har mina dippar, för visst har jag det, då känns allt mörkt och orättvist, men när allt är bra igen känns livet ännu bättre än innan dippen och så mycket värt!   

Förresten, vem vill egentligen vara helt normal? Finns det någon som är det? När man skrapar på ytan hos alla människor finns nog alltid någon liten krämpa eller svårighet. Vår heter Addison och den gäller det att lära sig leva med,

Livet E.A är minst lika bra som F.A, bara lite annorlunda! 

För att nå ut med information och kunskap om vår diagnos är det av största vikt att så många som möjligt får reda på att vi finns. Facebook är ett utmärkt verktyg och via den kan vi nå fler! Hjälp oss genom att dela vår facebook-sida i din profil. Bilden visar målgrupperna och var de som gillar vår facebook-sida finns. Ett stort och varmt tack till alla dem♥