Nu står det i rubrikerna i våra tidningar, igen.
Om kräksjukan alltså.
Jag vet att den är på gång nu i år som alla andra år.
Det blir lite tjatigt tycker jag att läsa om denna förbannade kräksjuka.
Och läskigt är det att hela tiden bli påmind.
Man sitter där vid köksbordet på morgonen och tycker att
livet är ganska mysigt med höjdpunkten för dagen, frukosten.
Slår upp tidningen och man får kaffet nästan i halsen.
Rubrik: Kräksjukan värre än någonsin.
Nu i svårare aggressiv form. Den sprider sig över hela landet.
 
Hur man än försöker glömma bort att det finns något så trist
som denna förhatliga sjukdom så är det förgäves.
Man blir påmind hela tiden.
Vi "Addisonare" vet ju vad det innebär för oss.
Det är inte kul.
Alla andra som inte behöver akuthjälp, alltså dessa vanliga människor,
vad är de rädda för? Fega typer.
De är rädda för något som bara är obehagligt några dagar.
Vi däremot måste in till sjukan och där övertyga personalen om att vi behöver
kortison. Man ligger där och bönar och ber om sprutor och dropp.
Snälla!
Har man tur har man en bestämd anhörig med sig.
Man befinner sig i en situation där högsta lyckan är en spruta i en ven.
"Ge mig en spruta, men fort", väser man okaxigt!
Man är beredd att börja muta och deala sig till den innan man blir
för omtöcknad.
Lyckligtvis har jag under mina 20 år med Addison bara blivit drabbad 2 gånger.
Då blev det akuten.
Numera är det tasstvätt som gäller. Hela tiden. Tvål, vatten och sprit så att händerna
blir som sandpapper. Det blir som ett beroende. Spriten alltså.
 
Nu vilar jag mig från krogbuffér till lugnet återställts.
Jag hoppas ni alla "Addisonare" där ute slipper åka in.
Ta till spriten, det hjälper, i alla fall mentalt. Man slipper den värsta oron.
 
Eva
 
 
 
Det är likadant varje år.
 
Jag börjar redan i mitten på oktober.
"Nu måste jag gå och vaccinera mig!"
Mot influensan. "Jag tillhör ju riskgruppen."
(Det gör vi hela gänget, som har Addisons sjukdom.
Alla vi som är kortisonberoende.)
 
Tidningarna börjar med information om att
nu är det dags för pensionärer och riskgrupper att vaccinera sig.
 
Då börjar jag på allvar berätta för min omgivning.
"Jag måste vaccinera mig."
Jag kollar upp vårdcentral nära mig och även
vaccinationscentraler.
"Bra. Nu kan jag gå", tänker jag. Bäst att göra det i god tid.
 
Och jag bestämmer mig. Nästa vecka är det dags.
Jag förbereder mig. Nu gäller det.
Nästa vecka kommer.
"Nä, jag känner mig inte riktigt ok, jag väntar en dag.
Nej, jag hinner inte idag, jag tar den i helgen."
Helgen kommer, "nää jag har ingen lust idag.
Jag tar sprutan nästa vecka."
 
Den här proceduren fortsätter vecka ut och vecka in.
Vad är det för fel på mig???? Vad är problemet?
Det finns ett inre motstånd.
Det är helt enkelt inget kul, jag vill inte men jag måste.
Tänk att ligga i jul med influensa. En smärre rysare.
Kanske blir det sjukhus...bara en sån sak. Tanken väcker
ångest. "Nä, nu måste jag gå. Nu är det allvar. Nu går jag."
Sen börjar mina vänner undra, eftersom jag tjatar på dem också.
"Har du inte gått än", frågar dom?
"Nä, inte än, men jag ska!"
Jag gjorde det i onsdags.
En kompis tog mig med till vårdcentralen.
Oh, vad skönt att få det gjort. Lätt som en plätt!
Inga symtom eller problem. Helt smärtfritt. Som alla andra år.
Trots det kommer det att vara likadant nästa år.
Jag förstår inte själv vad jag håller på med.
 
Här kommer min rekommendation till er alla.
Gå genast och vaccinera er om ni inte redan har gjort det!
 
Hälsningar
Eva